Det finns ännu möjligheter att förbättra brandskyddet. En helhetssyn på ventilationssystemet med krav från projektör, byggherre, beställare och nyttjare ger den bästa lösningen under byggnadens hela livslängd. (Brandskyddshandbok 2006.01) Ett ventilationssystem får inte vid brand sprida brand eller brandgas. Därför finns det till exempel behov för kanalisoleringar, brandspjäll (EI), brandgasspjäll (E) eller fläkt i drift. Det är också viktigt att materialval och infästningar uppfyller krav. Naturligtvis måste man också ta hand om täthet av genomföringar i brandavskiljande konstruktioner. Vi på Sewatek känner bäst det sistnämnda och förklarar kort vad är bra att ta i hänsyn med ventilationskanaler. Brandisolering av kanaler Brandisolering krävs för att minska risken för brandspridning mellan brandceller. Man måste bestämma hur mycket isolering behövs och vilket eventuellt skyddsavstånd från kanalytor gäller. För att kunna göra detta behöver man ta hänsyn till hur systemet är utformat och vilka skyddsåtgärder aktiveras vid en brand. Ventilationskanal, byggnadsdel, brandisolering, upphängning och tätning av genomföringar skapar ett gemensamt skydd mot brandspridning mellan byggnadens brandceller. I projekteringen är det viktigt att kontrollera att det finns tillräckligt utrymme för en korrekt montering samt att isoleringen är tillräcklig. Anordningar för upphängning provas i samband med att man provar brandisolering. Vid en brand ska ventilationskanalerna inte falla ner eller skada genomföringens brandtätning. Brandtätningar av genomföringar – en små men viktig del av helheten Tätning av kanalgenomföringar är en väsentlig del av brandskyddet i en byggnad. Hur tätningen ska utföras påverkas av om byggnadsdelen är obrännbar eller består av brännbart material. Hög yttemperatur på en kanal som går igenom en konstruktion kan riskera att antända brännbart material i byggnadsdelen. Detsamma gäller ventilationskanaler inom ett brandtekniskt avskilt installationsschakt, där det förekommer brännbara installationer. En för hög yttemperatur på kanalens utsida innebär en risk för att brännbart material inom schaktet antänds. Detta kan i sin tur påverka övriga oisolerade genomföringar genom schaktväggarna. Brandtätning av genomföringar provas i samband med provning av brandisolering (se standarden EN 1366-1). Eftersom man enligt EN 1366-1 testar ventilationskanaler som en helhet som innehåller också isoleringar och genomföringar, har de flesta brandtätningsprodukttillverkarna lite svårt. Det finns överhuvudtaget inte ETA-bedömningar som skulle kunna basera sig på den här standarden. För genomföringar av andra rör och kabel finns det en egen standard EN 1366-3 som de flesta brandtätningstillverkaren har använt för sina ETA-bedömningar och CE-märkningar. Många tillverkare har ändå detaljritningar om brandtätningar för ventilationskanaler, men det är bra att förstå att lösningar inte kan vara ETA-bedömda. Det är brandkonsulten som säger om man måste köra med helheten som är testat enligt EN 1366-1 eller duger det med någonting annat. Vi på Sewatek har testat ventilationskanaler i samma brännprov med andra typ av rör samt kablar alltså enligt EN 1366-3. Då kan vi enkelt visa att brandtätningen håller integritet (E) samt att med isoleringar vi har använt får man också I-klass alltså tillsammans EI-klass. Vissa säljer sina brandtätningar och argumenterar att lösningen är testad t.ex. med kopparrör. Den kan ju fungera, men man borde alltid lita bara på sådana lösningar som är testade, alltså med rätt kanalmaterial samt dimensioner. Lika väl är det bra att veta vad man kan kräva. Brandtätningslösningar för ventilation kan inte vara ETA-bedömda och helheten är högst testat av isoleringstillverkare.
